Kring de större industrierna formades samhällen med olika karaktärer. Järnbruken följde de gängse planidealen med arbetarbostäder längs en bruksgata och herrgård, kyrka, kontor samt verks- och ekonomibyggnader som separata enheter. I Strömbacka är mönstret tydligt med bruksgata.

Järnframställningen i Hälsingland har urgamla anor. Kolningsgropar och slagghögar vittnar om en 2000-årig verksamhet. Även under medeltiden var Hälsingland känd för sitt goda järn. När skogarna i Bergslagen började ta slut anlades nya järnbruk i Hälsingland, t.ex. Iggesund 1685 och i Långvind två år senare. På 1700-talet tillkom nya anläggningar i bl.a. Bjuråker. Bruksdöden under slutet av 1800-talet ledde till att små och medelstora företag tvingades att lägga ned. Iggesund och Strömbacka klarade krisen och fortlevde fram till 1950-talet. De bevarade bruksmiljöerna i Iggesund och Moviken-Strömbacka är kulturhistoriska riksintressen.

Stångjärnssmedjan i Strömbacka stod färdig 1753. Namnet Strömbacka kommer från namnet Peter Strömbäck. Hans svärson Daniel Ahlbom fick privilegier för bruksdrift av stångjärnssmedjorna i Aldersfors och Strömbacka. Under P A Tamms tid, från 1827 och trettio år framåt, infördes vallonsmidet. Under 1900-talet var smidet inte tillräckligt utan samtidigt bedrevs skogsbruk. År 1923 köpte AB Iggesunds Bruk Strömbacka Bruk.